Utvärdering av att ta det första läkemedlet (mifepriston) utanför vårdinrättning vid medicinsk abort

Syfte och bakgrund

Den svenska abortlagen, som togs i bruk 1975, anger att aborter ska utföras på vårdinrättning. Syftet var att säkerställa att kirurgiska abortingrepp skulle utföras med medicinsk kompetens under säkra förhållanden. Idag utförs dock nästan alla aborter utan kirurgiskt ingrepp som så kallade medicinska aborter.

I en medicinsk abort ingår två läkemedel som i kombination med varandra bidrar till en effektiv och för kvinnan så skonsam utstötning av graviditeten som möjligt. Behandlingen inleds med mifepriston och 24 till 48 timmar därefter tar kvinnan det andra läkemedlet, misoprostol. De sammandragningar och blödningar som är förknippade med medicinsk abort och själva aborten sker vanligen inom några timmar efter administreringen av misoprostol.

Kvinnor som genomgår en medicinsk abort måste idag ta det första läkemedlet, mifepriston, på vårdinrättning under övervakning av vårdpersonal. Detta eftersom det i enlighet med abortlagen och Socialstyrelsens föreskrifter om abort inte är tillåtet att ta mifepriston hemma. Kvinnor i tidig graviditet kan välja att utföra behandlingen med det andra läkemedlet, misoprostol, och genomgå aborten i hemmet, vilket de allra flesta väljer att göra.

Syftet med denna rapport är att utvärdera det vetenskapliga stödet för att vid en medicinsk abort ta läkemedlet mifepriston i hemmet. Vi definierar hemmet som en plats utanför vårdinrättning som kvinnan själv väljer och vi jämför det med att ta mifepriston på vårdinrättning. Vi utvärderar hur detta påverkar effektiviteten av abortbehandlingen, det vill säga att aborten genomförs utan ytterligare behov av åtgärder. Vi utvärderar även komplikationer, behovet av vård, följsamheten till behandlingen, kvinnors upplevelse av aborten och praktiska konsekvenser av att kunna anpassa platsen och tiden för aborten, samt etiska aspekter. Rapporten är ett uppdrag från regeringen (dnr S2021/05342).

Slutsatser

• Det är ingen skillnad i effektivitet av abortbehandlingen då mifepriston tas i hemmet jämfört med på en vårdinrättning (hög tillförlitlighet). Det är inte heller någon skillnad i följsamhet till behandlingen (måttlig tillförlitlighet). Komplikationer relaterade till aborten är ovanliga och det finns ingen påvisbar skillnad mellan grupperna.

Kommentar

En övervägande majoritet av de kvinnor som tagit mifepriston hemma anger att de föredrar detta, vilket tyder på en hög acceptans. Kvinnans självbestämmande ökar och hon kan anpassa aborten efter egna behov och åtaganden, till exempel arbete. Det kan också öka möjligheten för närstående att vara delaktiga. Detta sammantaget med att effektiviteten och säkerheten är lika hög oavsett var mifepriston tas visar att mifepriston med fördel kan tas i hemmet av de kvinnor som önskar det. Eftersom behoven varierar är det dock viktigt att kvinnan även fortsättningsvis har möjlighet att välja om den medicinska abortbehandlingen och aborten ska ske hemma eller på vårdinrättning. En förutsättning är också att kvaliteten i alla delar av abortvården bibehålls, så som snabb och säker kontakt med vården vid behov.

En förändring som gör att det blir möjligt att ta mifepriston hemma skulle även bidra till en mer jämlik vård. Dels blir förutsättningarna mer lika oavsett var i landet man bor, då det idag kan vara svårt för kvinnor som bor långt ifrån en abortmottagning att anpassa tiden för aborten efter egna behov. Dels blir abortbehandlingen mer lik annan vård, där man utgår ifrån att patienterna själva kan hantera och administrera läkemedel. Ett närliggande exempel är behandling med mifepriston vid missfall som får ske i hemmet. En förändring möjliggör också fortsatt utveckling och implementering i Sverige av en evidensbaserad abortvård i enlighet med WHO:s rekommendationer. Vid ytterligare förändringar i abortvården behöver dessa dock utvärderas.