Erfarenheter och upplevelser av bemötande och hjälp bland personer med självskadebeteende

Sammanfattning och slutsatser

SBU:s bedömning av kunskapsläget

Det finns flera olika metoder för hur man skadar sig själv och likaså vilka funktioner det fyller, det vill säga orsaker till varför man skadar sig själv.

Självskador är vanligare bland flickor än bland pojkar och debuterar vanligen vid cirka 12 till 14 års ålder. I svenska skolbaserade studier från 2011 rapporterade 34–42 procent av ungdomarna att de åtminstone en gång har skadat sig själva, medan upprepade självskade­handlingar (minst fem tillfällen), rapporterades av cirka 15–20 procent av ungdomarna. Det finns dock risk för mörkertal eftersom inte alla ungdomar söker hjälp efter att ha skadat sig själva. Självskador förekommer betydligt oftare bland ungdomar och unga vuxna, jämfört med övriga vuxna.

Det finns lite forskning om såväl bemötande som upplevelser av vård och skola hos personer som skadar sig själva. Detta gäller både barn och ungdomar samt vuxna. Denna rapport syftar till att visa hur personer med självskadebeteende kan uppleva kontakten med vård och skola. Med tanke på det nära förhållande och det beroende som ungdomar har till såväl anhöriga som kamrater, omfattar rapporten också dessa perspektiv i den mån de förekommit i de inkluderade studierna.

SBU har utöver denna rapport också tagit fram en litteraturöversikt om skolbaserade program för att förebygga självskadebeteende hos barn och ungdomar.

Slutsatser

• Vårdens omhändertagande av personer med självskadebeteende och attityderna bland vårdpersonal kan förbättras betydligt. God kontakt mellan vårdpersonal och vuxna personer* med självskadebeteende, som också innehåller med­inflytande, kontinuitet och respekt kan vara avgörande för det fortsatta omhändertagandet. Idag upplever många vuxna att vårdpersonal är dömande, inte lyssnar, och saknar tillräcklig kunskap både i psykiatri och om självskadebeteende. De uttrycker att de sällan erbjuds möjlighet att vara delaktiga i vårdplaneringen, att kontinuiteten brister i fråga om behandlingsplaner och bemanning samt att vården saknar meningsfullt innehåll.
• I de fall som gränssättning eller tvångsåtgärder används är det särskilt viktigt att det genomförs på ett respektfullt sätt. En god vårdkontakt, där en förklaring till genomförd tvångsåtgärd/gränssättning kommuniceras och förstås, krävs för att undvika att vuxna personer* med självskadebeteende ska uppleva att gränssättning eller tvångsåtgärder används som straff eller konsekvens.
• Det är viktigt att ungdomar med självskade­beteende kan berätta om detta för personer i sin omgivning som kan ge stöd. Idag upplever många av ungdomarna svårigheter med att berätta och söka hjälp. Vården och skolan har ett ansvar för att unga ska veta var hjälpen finns och följa upp att de faktiskt får hjälp.
• Det finns en risk för att ansvaret för att hjälpa personer med självskadebeteende hamnar mellan stolarna. Ibland finns det orealistiska förväntningar i samhället på att skolan och föräldrarna eller andra närstående ska hjälpa och stödja personer med självskadebeteende, utan att dessa kanske har möjlighet eller resurser att ta detta ansvar. Ur ett jämlikhetsperspektiv är det problematiskt och oetiskt om detta innebär att förutsättningarna för hjälp till dessa personer blir väldigt olika.

* Flertalet av deltagarna i de ingående studierna avseende vuxna var kvinnor.

Definition av självskadebeteende

Termen icke suicidalt självskadebeteende, på engelska non-suicidal self-injury (NSSI), avser beteenden som utförs utan avsikt att ta sitt liv. Detta särskiljer NSSI från självmordsbeteende, där avsikten är att dö.

Metod

SBU har gjort en systematisk översikt för att redovisa erfarenheter och upplevelser av vård och skola hos personer med självskadebeteende. Den systematiska översikten togs fram i enlighet med SBU:s metodbok. Rapporten baserar sig i huvudsak på studier med kvali­tativ analysmetod.

Patientnytta

Erfarenheter och upplevelser av vård

Det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende har erfarenhet av och upplever det viktigt att vårdpersonal har ett stödjande förhållningssätt och att de lyssnar på dem. De upplever också att vårdpersonal inte förstår dem och att de har ett dömande förhållningssätt.

Det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende har erfarenhet av och upplever att det är viktigt att vårdpersonalen är kunniga vad gäller psykiatri och självskadebeteende. De upplever att vården brister i att erbjuda kontinuerlig kontakt med samma behandlare eller kontaktperson och att vårdinsatser planeras utan deras delaktighet.

Det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende har behov av och önskar en vård som är tillgänglig och erbjuder kontakt. Kontakten ska helst vara med samma personer över tid, och ska också följas upp. De önskar också att vården ska erbjuda delaktighet, tillräckligt med tid, relevanta insatser och aktiviteter.

Det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende har erfarenhet av och upplever att det är negativt när gränssättning och/eller tvångsåtgärder används som straff eller konsekvens. De har erfarenheter av en vård utan innehåll, en förvaring.

Det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende har negativa erfarenheter och upplevelser av vården som avskräcker från framtida hjälpsökande. De erfarenheter och upplevelser som personer med självskadebeteende har av bemötandet och hjälpen från vården bidrar till känslor av både maktlöshet och utsatthet.

Erfarenheter och upplevelser av hem, kamrater och skola

Det vetenskapliga stödet är otillräckligt för att bedöma hur ungdomar med självskadebeteende upplever kontakten med vård och skola; fler studier behövs. Det finns vetenskapligt stöd för att ungdomar med självskadebeteende oftast vänder sig till kamrater, men upplever ett behov av stöd från vuxna och att de upplever svårigheter och hinder med att berätta och söka hjälp.

Etiska aspekter

Personer med självskadebeteende är en särskilt sårbar grupp eftersom de kommer i kontakt med vården för handlingar och skador som de med avsikt åsamkat sig. Det ställer stora krav på personalens etiska medvetenhet och förmåga att reflektera över sina egna åsikter, attityder och handlingar.

Att ha ett barn, eller närstående, som på olika sätt skadar sig själv är känslomässigt ansträngande och skapar ofta känslor av misslyckande och maktlöshet. Närstående, föräldrar och syskon, behöver såväl stöd som handledning, för att på bästa sätt kunna hjälpa en person med ett självskadebeteende.