Osäker grund för tandreglering

I dag får var fjärde barn och ungdom i landet tandreglering – en fast eller avtagbar tandställning som gör bettet rakare. Men den samlade forskningen ger bara delvis svar på vad patienterna får ut av detta. Det konstaterar SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, i en omfattande granskning av det vetenskapliga kunskapsläget.

Studierna visar att det är viktigt att behandla ett stort överbett. Utstående framtänder riskerar att skadas när överläppen inte kan skydda dem. Klart är också att om överkäkens hörntänder ligger fel i käkbenet när de ska bryta fram, kan de skada andra tänders rötter.

Estetiska skäl

Men det vanliga är inte sådana skäl utan estetiska motiv. Barnet eller föräldrarna är missnöjda med hur bettet ser ut. De vuxna kan exempelvis oroa sig för att sneda tänder ska skada barnets självförtroende.

Men studier av 11–14-åriga ungdomar med obehandlade bettavvikelser visar inte att deras självuppfattning skulle vara sämre än andras. Däremot finns det undersökningar som tyder på att vuxna som har bettavvikelser är mer missnöjda med tandradernas utseende än andra vuxna.

Ett annat vanligt motiv är farhågor om att sneda tänder skulle kunna ge kariesskador, parodontit, eller störa tal- eller tuggförmågan. Något vetenskapligt stöd för detta finns inte i dag, visar rapporten. De studier som hittills har gjorts tyder inte på att bettavvikelser skulle öka risken för kariesskador. Forskningen om parodontit, talavvikelser och tuggfunktion räcker inte för att dra några slutsatser alls.

Bedömer behov

I dag använder landstingen särskilda bedömningssystem, så kallade prioriteringsindex, för att bestämma vilka barn och ungdomar som ska få avgiftsfri tandreglering. Systemen utgår från graden av felställning i bettet, ibland också från estetiska aspekter.

Trots att över hälften av landstingen använder liknande indexsystem, varierar praxis för tandreglering inom landet. SBU:s kartläggning visar att andelen påbörjade behandlingar i årskullen 3–19 år varierar mellan 21 och 86 procent.

Det är också oklart om sådana index verkligen avspeglar behovet. De bygger på antagandet att större avvikelser betyder större risk för framtida skador eller besvär – men detta är inte vetenskapligt underbyggt.

De estetiska bedömningarna bygger på barnens och föräldrarnas egna värderingar – men inga studier har undersökt om deras uppfattningar delas av andra. Ingen vet heller säkert om patienterna blir nöjda på lång sikt.

Samtidigt visar studier att behandlingen kan ge vissa biverkningar. Till exempel blir tandrötterna kortare på någon eller några tänder. Man vet dock inte om detta har någon betydelse i ett längre perspektiv.

Tandreglering påbörjas ofta i 12–14-årsåldern, då alla permanenta tänder har kommit fram och barnet anses vara tillräckligt moget för att kunna vara med och bestämma. Behandlingen kan utföras även i vuxen ålder men då är det den enskilde själv som betalar.

SBU:s slutsatser

Konsekvenser av obehandlade bettavvikelser

• Vid stort överbett och då överläppen inte skyddar framtänderna finns en ökad förekomst av trauma av överkäkens framtänder (3).
• Om överkäkens hörntänder före sitt frambrott har ett felaktigt läge i käkbenet ökar risken för att de under sin framväxt skadar framtändernas rötter (ektopisk eruption) (3).
• Personer med bettavvikelser har inte fler kariesskador än de som har normalbett (3).
• Något samband mellan måttliga bettavvikelser och negativ effekt på självuppfattningen hos 11–14-åringar har inte visats (3).
• Vuxna med obehandlade bettavvikelser uttrycker mer missnöje med bettets utseende än vuxna utan bettavvikelser (3).
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om samband mellan specifika obehandlade bettavvikelser och symtomgivande käkfunktionsstörningar.

Prioriteringsindex för ortodontisk behandling

• Det saknas vetenskapligt underlag för slutsatser angående validiteten (det vill säga om de mäter vad de är avsedda att mäta) av morfologiska prioriteringsindex (index som bygger på bettets och tandradernas avvikelse från en vedertagen norm).
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser angående validiteten av estetiska index ur ett samhällsperspektiv.

Beslut inför ortodontisk behandling

• Ortodontisk behandling initieras i de flesta fall av allmäntandläkaren (3).
• Tändernas utseende är patienters viktigaste skäl att söka ortodontisk behandling (3).

Morfologisk stabilitet och patienttillfredsställelse minst fem år efter ortodontisk behandling

• Behandling av trångställning jämnar ut tandraderna. Dock minskar underkäkens tandbåge efterhand i längd och bredd, vilket ofta leder till ny trångställning av underkäkens framtänder. Tillståndet kan inte förutsägas på individnivå (3).
• Behandling av stort horisontellt överbett med fast apparatur enligt Herbst* normaliserar bettet. Återfall förekommer men kan inte förutsägas på individnivå (3).
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om stabiliteten efter behandling av andra morfologiska avvikelser.
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om patienttillfredsställelse på lång sikt (minst fem år) efter utförd ortodontisk behandling.

Risker och komplikationer vid ortodontisk behandling

• Ortodontisk behandling med fast apparatur, såväl som applicering av separerfjädrar och nya bågar är smärtsamt i inledningsskedet (2).
• Ortodontisk behandling kan orsaka sänkning av bennivån mellan tänderna, som dock är av så liten omfattning att den saknar klinisk relevans (2).
• Rostfri tråd som etsats fast på baksidan av framtänderna i underkäken (retainer) har inte visats ge upphov till kariesskador i ett femårsperspektiv (3).
• Ortodontisk behandling med fast apparatur som innehåller nickel har inte visats öka förekomsten av nickelöverkänslighet (3).
• Rotresorptioner** upp till en tredjedel av rotlängden förekommer hos 11–28 procent av patienter som fått ortodontisk behandling (3). Uppgifter saknas om konsekvenserna av detta på lång sikt.
• Tänder med ofullständig rotutveckling resorberas i mindre omfattning än färdigutvecklade tänder (3).
• Bieffekter i form av käkfunktionsstörningar (TMD) har inte påvisats i samband med ortodontisk behandling (3).
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för slutsatser om effekten av behandlingsuppehåll vid rotresorption under pågående ortodontisk behandling.

SBU:s praxisundersökning

• Andelen påbörjade ortodontiska behandlingar per årskull var i medeltal 27 procent och varierade mellan 21 och 39 procent för 20 av 21 landsting.
• Antal specialister per 10 000 barn var i medeltal 1,12 och varierade mellan 0,82 och 1,68.

* enligt Herbst = tandställning som via en teleskopmekanism håller underkäken i ett främre läge.
** rotresorption = gradvis upplösning av tändernas rötter.

Siffrorna inom parentes anger graden av vetenskapligt underlag.

1: Starkt vetenskapligt underlag.
2: Måttligt starkt vetenskapligt underlag.
3: Begränsat vetenskapligt underlag.

Ur SBU-rapporten Bettavvikelser och tandreglering i ett hälsoperspektiv (2005).

Publicerad 20 oktober 2005